för fyra år sedan

Jag vaknade supertidigt, kanske vid 03.30. Hade ont i magen. Skulle det äntligen vara dags?

Låg kvar i sängen och lyckade somna om. Bosse kom hem från nattskiftet vid 06.30. Då hade jag duschat bort värkar en sväng. Jag hade mycket ågren när jag ringde jobbet och berättade att jag inte skulle komma dit, inte idag i alla fall...

Bosse den kraken gick upp vid 10.30-11 för då kom hans föräldrar för att hjälpa oss med badrumsrenovering. Jag tyckte väl innerst inne att de kunde ha vänt i dörren när de hörde hur det var med mig. Men mina svärföräldrar är inte alltid (läs: nästan aldrig) så lyhörda. Svärfar och Bosse satte igång och jobba. Svärmor satte sig i köket med en hög tidningar. Jag barkaderade mig framför datorn, instängd för säkerhetsskull. Värkarna gjorde ont och kom med lagom intervaller, kanske 15 minuter eller så. Mamma ringde på lunchen. Jag spydde lite galla och vädrade mina åsikter. Skönt! Vid 12.30-13 var det dags att limma golvvärme i badrummet. Jag drog på mig jobbarkläderna och kröp ner på golvet och limmade. Vid 14-tiden hade jag ONT. Låg och kved i sängen eller gick varv efter varv runt matbordet. Då var svärmor snäll (ja dom var verkligen kvar fortfarande!) hon sa åt Bosse att vi kanske skulle åka in. Jag ville att Bosse skulle ringa så det gjorde han. Fast såklart ville de ha ett ord med blivande mamman. Jag grinade i telefon och sa som det var att det var 7 minuter mellan värkarna och ja de var regelbundna. De tyckte att vi kunde komma in om vi ville. Jag duschade igen och vid 15 åker vi in mot stan. När vi är vid Semurgkorset så har jag ringt: mamma, Malin och pappa. Jag säger till Bosse att jag hoppas att värkarna gjort någon nytta så att vi inte blir hemskickade. Hemska tanke!

15.30 skrivs vi in. 79 kg står det i papprena men det undrar jag, har för mig att det var 75,9 men jag vet inte. Bosse som gjort en fulparkering utanför måste springa ner och parkera om bilen. Jag blir liggande med en CTG-apparat för att mäta värkarna. Ligger i 20 minuter med den och har ONT. Sen undersöks jag och visst är jag öppen. 9 cm.

Jag har mycket ont och meddelar barnmorskan att jag inte längre vill föda barn på naturlig väg utan smärtstillande. Jag vill ha ALLT som går att få!!! Det förbereds för epidural och jag kippar efter gas i lustgasmasken. Bosse värmer vetekuddar och vi dricker saft. Straxt före 17.30 vill de att jag ska upp och röra på mig. Jag får en gåställning och häver mig ur sängen. Minns att det var jobbigt bara det. Tar mig halva vägen runt fotänden innen det smäller till. Smällen följs av ett plask. Vattenavgång. Lyckliga jag får lägga mig i sängen igen. Jag är genomblöt och snälla barnmorskan vill byta rock på mig. Då öppnar jag munnen för andra gången: Skit i rocken.

Krystvärkarna sätter igång men dum förstföderska som jag var fattade jag inte med en gång att jag verkligen skulle "skita" ut ungen. Jag höll mig för glatta livet. Efter ett tag genomskådades jag och blev tillsagd att krysta. Kl. 18.15 krystar jag så ut en liten halkig säl på britsen. Pyttebebisen skriker och läggs på mitt bröst. Jag är helt slut av ansträngningen men lycklig för att det är över. Puh!