sådan mor sådan son...

Jag är nog inte den sämsta förloraren i alla fall.

Jag känner en som fullkomligt kan bryta ihop när det går dåligt för honom, hans lag eller de/den han håller på.

Min son har ärvt mina dåliga gener (och mina bra!).

Han är en vinnare ut i fingerspetsarna.

Bland det värsta jag varit med om var nu ikväll när vi tittade på Wild Kids, barnprogram där två lag möts i olika tävlingar. Det laget han höll på förlorade en efter en. Hampus började faktiskt grina i soffan. Jag började skratta som den elaka och oförstående mor jag är. Kunde inte hålla mig. Han är bara för skön den där ungen. På idrottslektionen i skolan bröt han ihop här om veckan när hans lag förlorade. Inte bra det förstår ju jag också men samtidigt så har jag ju ungar i idrott några gånger i veckan och jag ser tendensen att vinnarskallen växer bort (på de flesta - min är ju kvar!)