Läskig unge

I lördags skrek lilla E i minst 30 minuter för att hon minsann inte ville ha några fodrade galonbyxor på sig ute. Igår frågade hon varför vi aldrig är ute och leker?! Jo det undrar jag verkligen också...
Ikväll efter maten bylsade hon och jag på oss thermokläder och gick ut. Hon skulle cykla och testa sina nya cykellysen. Vi skulle till kyrkan och läsa namnen på gravstenarna. Viktigt, mycket viktigt.
När vi kommit en bit sa jag att hon kunde trampa före, hon åkte en kort sträcka och stannade.
"Mamma såg du det ensamma barnet"?
"Va, det är ju bara du och jag ute"? (Vi hade inte mött någon)
"Jo han gick ju där alldeles själv" säger lilla E och pekar bakåt på cykelvägen.
Hon ser väl att mamman bleknar och frågar snabbt om det finns spöken. Vad säger man?
"Nej det finns inte spöken bara blinda mammor"
Efter den incidenten kändes det lockande att åka till kyrkogården. Väldigt lockande, INTE!

På kyrkogården gick det bra. Vi höll oss till gångarna så att de döda inte skulle få ont om vi råkade trampa på dem.