terapi

Min lilla gulliga unge

Bosse är ute och svirar. Alltså är jag själv hemma. Mörkräddast i Sverige. Minst. Jag sitter uppe och kollar gårdagens avsnitt av Solsidan på TV4 Play, klockan är en bit efter 22. Vad händer? Jo dörrklockan. DING DÅNG DING. Jag lovar att mitt hjärta gjorde en trippelvolt och hjärnan började arbeta på högvarv. Det finns inte en chans på jorden att jag skulle gå ner och öppna. Det är då jag inser att dörren antagligen är olåst eftersom Bosse säkert inte låste när han gick (jo tjuvar och andra som vill skrämmas nu är den låst) Så vad gör jag. Jag rullar ner från soffan och kryper fram till väggen under fönstren och försöker lyssna. Persiennerna var inte nerdragna och det var inte släkt där nere. Shit vad rädd jag var. Det var dock alldeles tyst så efter en stund smög jag ner för trappen och tassade fram och låste dörren. Spanade efter fotspår i snön på trappen men vet inte om jag blev något klokare av det. Nu är det släkt och låst. Bosse är konsulterad. Jag får nog tillbringa några vakna timmar här vid datorn och Photoshop för jag vågar fan inte gå och sova. Så nu vet ni.