1:59:12

Hur ofta blir det som man tänkt sig?

Nu vet jag i alla fall att omklädningsrummen på arenan innan ett annat lopp än Vårruset (och möjligtvis Stockholm Maraton) inte är speciellt fulla. Jag blev ombytt. Jag fann startplatsen (tillsammans med 600 andra...)

Startskottet gick kl 16.00 och alla rusade iväg. Jag rusade också. Mitt hjärta rusade väldigt mycket. Kanske gick jag ut för hårt. Jag kände mig snabbt sliten. Att solen sken och att folk hejade längs vägen nådde inte in i mitt mörka sinne. Jobbigt. Mer jobbigt än jag föreställt mig men så har jag inte heller sprungit så här långt på träning innan. Med 3 km kvar blev jag ikappsprungen av killen som skulle hålla tiden 2 timmar in i mål. Jag såg min chans och hängde på. Han var verkligen super. Peppade mig och berömde min senaste km-tid. Klart att jag orkade lite till då. Vi blev snart en liten klunga och de andra i klungan orkade peppa, jag orkade lyssna. Med 2 km kvar ökade vi tempot och jag var helt slut när vi kom in på löparbanan vid universitetet. Tävlingsdjävulen i mig vittrade en bättre placering om jag bara sprang förbi en kvinna som befann sig framför. Alltså spurtade jag förbi henne och kom i mål då klockan stod på 1:59:12. Jag klarade mitt mål men känner mig ändå inte så nöjd. Nästa gång ska jag bättra på uppladdningen. Att jag frös och att det kändes tungt kan bero på att jag åt för dåligt igår och innan under dagen.

Kul med bekanta ansikten runt banan. Tack Anna och Jocke för stödet. Även Anna och Johan peppade mig att orka. Jag kommer och hejar på er nästa gång!