spökfisen - en förlossningsberättelse

Jaaaa!
Här kommer en förlossningsberättelse från gårdagens drabbning. Känsliga läsare hänvisas till nästa inlägg...

Hela tisdagen hade jag lite "mensont" men vaddå jag har ju haft mer känningar än så innan. Lade mig för natten och hoppades att jag skulle vakna med värkar (som vanligt!) Var uppe ett par gånger på toa men inte en värk i sikte. Attans!

Vaknade sedan kl 05.25 och visst var där en smärtsam sammandragning. Sedan kom ytterligare några stycken (ca 6 min emellan). Jag gick upp och duschade och gjorde mina behov. Bosse skulle ju till jobbet så han var ju också uppe. Vid 6.30 började värkarna ta i och göra ganska ont. Jag knallade runt och gjorde mig iordning och straxt före 7 ringde jag mamma, barnvakten som då befann sig på arbetet i Laxå. "Jag kommer!" sa hon och la på. Jag ringde vidare till förlossningen, alltid lika svårt att tala om hur ont man har, men då var det bara 2-3 minuter mellan värkarna så barnmorskan hann med att höra mitt lidande. Vi var välkomna in. Barnvakten anländer och vi åker, kl 07.27. Hinner köra 100 m så kommer Bosse på att han glömt telefonen, han vänder och jag kollar klockan.

Sedan går det undan in mot stan, ja inte jättefort för jag är rätt bra på att maskera min smärta (tror jag i alla fall). Väl inne i stan och på upploppet bort mot sjukhuset så hamnar vi bakom en brud/kärring som får motorstopp vid ett rödljus. "VAD FAAAAN" - nu har jag riktigt riktigt ont och det trycker på. Ja ja hon kommer iväg och vi därefter, vid nästa rödljus är Bosse taktisk och stannar på lite avstånd bakom. När det blir grönt börjar bilen framför backa (!) för att sedan få motorstopp igen. Bosse "ha ha" och kör om! Smärtan är stor och det är en massa bussar ivägen för oss. Jag skäller lite om Bosses blinkningar men tar tillbaka och ber om ursäkt. Stort gjort av mig i den stunden! Äntligen framme. Parkerar utan att blinka på handikapp utanför entrén. Jag tar mig knappt ur bilen pga värkarna. Väntar på hiss tillsammans med ett par män/läkare. Vi hoppar snabbt in i hissen framför dom men de tränger sig in. Smärtan är ihållande.

Klockan 07.50 kliver vi in på förlossningen och Bosse går på uppmaning lite före för att ta reda på vart vi ska. Jag kan knappt gå för att det trycker på så. Barnmorskorna tittar lite på varandra och börjar sävligt "vilket rum kan vi ta?" "FORT" säger jag och vi tilldelas rum 11, näst längst bort i korridoren! Barnmorskan knuffar mig framåt och på vägen hinner jag väl få fram att det tränger på MYCKET. Inne på rummet så säger hon att vi kan väl börja med att undersöka. Jag får hjälp att ta av mig skor och byxor. När jag ska lägga mig på sängen så går det inte, måste stå med benen i kors och knipa ut en värk först. Väl uppe i sängen vill hon att jag ska ta av mig t-shirt och BH - VARFÖR? kan jag undra så här i efterhand. T-shirten åkte av med hjälp men sen blev det stopp. Hon "undersöker" och visst jag är helt öppen. "Här blir det bebis snart" säger hon lugnt. Så sa de även när Hampus skulle födas och han kom ca 1,5 timme efter det. Jag lugnar mig lite men har jävligt ont. Barnmorskan plockar lite och jag känner krystvärkarna komma. Talar om att jag vill krysta och hon säger inte emot men uppmanar inte heller direkt. Vattnet går, kanske 08.00 jag vet inte exakt. Bosse är vid min sida och jag kramar väl nästan ihjäl hans stackars hand. Här tror jag att jag får lustgasen men vet inte om jag hinner få i mig någon gas, andas i alla fall en stund i masken...Jag fortsätter krysta och barnmorskan ringer på en kollega. "Orkar du ta i lite till nu så gör det!" Okej om hon säger det tänker jag och pushar på. En välbekant känsla av att bli totalt smärtfri dyker upp. Bebisen är ute! Jag får upp en kladdig bebis på magen, ja för navelsträngen är kort och räcker inte längre än så. Puh, ADRIG mer säger jag! 08.07 står klockan på när bebisen kommer farande ut på britsen. Varken Bosse eller jag vet vad det är för sort och eftersom navelsträngen är så kort kommer jag inte åt att lyfta på bebisen för att kika. Efter en stund så frågar vi och då får även barnmorskan lyfta upp för hon var inte 100% säker. Det var en liten tjej! Inget konstigt med det när det väl var ett faktum, även om vi båda väl trodde på en liten kille.